Att nappa eller inte

Scroll down for English
 
Har ni valt att ge napp till era barn? Till Lilleman hade vi inget val. Redan första dagen när han låg på neo så kom en sköterska och stoppade in en napp i hans mun. Det var inte ens hans egen napp utan en som sjukhuset hade. Just då blev jag väldigt irriterad eftersom jag hade läst att napp kunde förstöra för amningen om de får napp innan amningen kommit igång ordentligt. Lilleman föddes fem veckor för tidigt och hela hans första levnadsvecka så satte jag klockan på var tredje timme, dygnet runt för att han skulle äta och därefter skulle jag pumpa för att hjälpa mjölken på traven. Kan ni då förstå att jag inte var jätte nöjd över att han fick en napp intryckt i munnen innan vi ens hade bytt hans första blöja?
 
Så när Spralice föddes så ville jag göra helt tvärtom. En av anledningarna var just för att Lilleman fick napp så tidigt och jag ville i alla fall försöka att se hur länge vi kunde klara oss utan att ge napp och bara ge henne närhet istället. En annan anledning var att eftersom Lilleman fortfarande har napp nu när han nästan är 4 år, så kändes det skönt att slippa ta den fighten med Spralice sen när hon ska ge upp napp. 
 
Ett intensivt nappanvändande kan leda till att barnet behöver tandställning senare i livet och talutvecklingen kan försvåras (läs mer här). Sen finns det även praktiska nackdelar som att det kan bli katastrof om man är iväg och har glömt nappen eller som det är för oss, nappen blir kvar i barnets mun i flera år framöver. Att låta barnet använda tummen skulle många gånger vara betydligt lättare eftersom barnet då enkelt kan hitta tummen själv mitt i natten vilket gör att föräldrarna förmodligen får sova bättre. 
 
Men visste ni att det faktiskt finns fördelar med att barnet använder napp? Risken för plötslig spädbarnsdöd minskar om barnet använder napp när den ska sova och därmed regelbundet sväljer bort slem som annars kan göra att andningen upphör. Det kan även vara lättare för barnet att både somna och somna om med nappen. För mammor som ammar kan det också vara skönt att någon annan kan trösta barnet genom att vagga och ge nappen vilket tillåter mamman att få vara ifred en stund och vila eller ta en lång skön dusch. 
 
Att vara förälder är ibland svårt nog och man behöver ofta tillämpa varenda knep som man kan komma på för att få ett barn nöjt. Att ge napp kan ses som ett väldigt enkelt hjälpmedel i dessa fall men det finns många barn som ratar nappen rakt av. I vår familj och för våra barn så har nappen fungerat utmärkt. Spralice lärde sig att ta den genom att vi la en snuttefilt över hennes ögon samtidigt som vi höll kvar nappen i hennes mun ett tag tills hon lärt sig hur hon ska suga på den och samtidigt får den att stanna kvar. Lilleman behövde ingen hjälp att lära sig och har nu kommit fram till den punkt där det är dags att börja vänja bort nappen. Har ni tips kring detta? Dela gärna med er!
 
 
 
Läs även:
 
 
 
 

 
Giving pacifier or not
 

Have you chosen to give pacifier to your children? To Lilleman we had no choice. The very first day when he was on the neonatal unit, a nurse came and put a pacifier in his mouth. It was not even his own pacifier, but one that the hospital had. Right there and then, I was very annoyed because I had read that the pacifier could destroy breast-feeding. That is if the baby get a pacifier before breastfeeding is working well. Lilleman was born five weeks early and throughout his first week of life, I set the clock on every three hours, around the clock, for him to eat. And when he was done eating, I started pumping to help the milk along. Can you understand that I was not really pleased that he got a pacifier in his mouth before we had changed his first diaper?

 

So when Spralice was born I wanted to do completely the opposite. One of the reasons was precisely because Lilleman got the pacifier so early and I wanted to at least try to see how long we could survive without giving her the pacifier and just give her proximity instead. Another reason was that since Lilleman still have the pacifier now that he is almost 4 years old and it felt great not to have to take the fight with Spralice when she will have to give up the pacifier.

 

Intense use of the pacifier can lead to that the child needs braces later in life and the speech development can be made more difficult (read more here). Then there are also practical disadvantages. It can be a disaster if you are away and forget the pacifier or as it is for us, the pacifier stays in the baby's mouth for years to come. Allowing the child to use the thumb would many times be much easier as the child can easily find the thumb herself in the middle of the night, which means that parents will probably sleep better.

 

But did you know that there are advantages to the baby using a pacifier? The risk of SIDS is reduced if the child uses a pacifier when she sleeps and thus regularly swallow mucus which otherwise can cause the breathing to stop. It may also be easier for the child to both fall asleep and stay asleep with the pacifier. For nursing mothers, it can also be nice that someone else can comfort the baby by rocking and giving the pacifier allowing the mother to be alone for a while and rest or take a nice long shower.

 

Being a parent is sometimes hard enough and you often need to use every trick you can think of to get a child contented. Giving a pacifier can be seen as a very simple tool in these cases, but there are many children who rejects the pacifier outright. In our family, and for our children, the pacifier have worked excellently. Spralice learned to take it when we put a blanket over her eyes, while we held the pacifier in her mouth for a while until she learned how to suck on it. Lilleman needed no help to learn and we have now come to the point where it's time to stop using the pacifier. Do you have tips on this? Please share if you do!

 

 

Spralice, två månader

Scroll down for English
 
 
Min lilla docka har redan blivit två månader gammal. Jag kan inte förstå hur tiden kan flyga förbi så snabbt. Att storebror däremot snart har hunnit bli fyra år ska vi inte ens prata om! Jag kallar Spralice för min lilla docka, eller Skrållan, eftersom hon finner sig i nästan allt. Hon säger inte mycket alls och är så fruktansvärt nöjd av sig. Ibland får jag dåligt samvete över hur länge hon kan ligga i babygymmet eller sitta i babysittern. Men varför ska jag flytta på henne om hon är glad och nöjd där hon är? 
 
Vi har ungefär samma rutiner som för en månad sedan. Spralice sover hela natten, förutom att snutta tutte ibland så klart, men eftersom jag liggammar så vaknar jag knappt av det. Hon sover i bara blöja och vi ligger hud mot hud hela nätterna vilket är så fruktansvärt mysigt. Efter att vi har lämnat Lilleman på dagis så brukar Spralice somna om och vaknar ibland inte förrän det är dags för mig att äta lunch. Så egentid har jag gott om och jag kan aldrig skylla på att jag inte hinner göra saker på grund av barnen. 
 
Spralice ler mest hela tiden när någon pratar med henne och jag börjar redan märka av lite syskonkärlek från hennes sida. Att Lilleman älskar henne mest i världen finns det ingen tvekan om. Han vill ha henne hos sig mest hela tiden, pratar så gulligt med henne och försöker kittla henne. Spralice däremot visar sin kärlek genom att titta efter honom när han pratar och ibland om man har tur så pratar hon tillbaka när man säger något till henne. Ibland ger hon även ifrån sig små glädjetjut.
 
Den här månaden har vi varit i simhallen två gånger och Spralice verkar tycka att det är rätt så skönt. Första gången gav hon inte ifrån sig ett pip fast vi badade i en halvtimme och sedan satt på sidan medan storebror badade i en och en halvtimme till. Storebror däremot tjöt som en stucken gris när det blev dags att tvätta håret men Spralice hon bara njöt. Vi har även hunnit vara ute i snöovädret en del men inte heller det verkar hon ha något emot. Spralice har definitivt börjat vara mer närvarande den här månaden. Men en sak står klart, hon är världens enklaste bebis. Vi får se hur länge det håller i sig..
 
 
 
Läs även:
 
 

Spralice, two months
 

My little doll is now two months old. I can't understand how time can fly by so quickly. Her older brother should we not even speak about! How can it be that he is almost four years old? I call Spralice my little doll, or Skrållan, as she is fine with almost everything. She doesn't say much at all and is so terribly pleased. Sometimes I feel guilty about how long I leave her in the baby gym or in the babysitter. But why should I move her if she is happy and content where she is?

 

We have about the same routines as a month ago. Spralice sleep all night, except for some breastfeeding of course, but since I breastfeed lying down, I barely wake up. She sleeps in just a diaper and we lie skin to skin all night which is so terribly cozy. After we have left Lilleman at kindergarten, Spralice usually fall asleep again and sometimes don't wake up until it's time for me to eat lunch. So I have plenty of Me time, and I can't say that I don't have time to do things because of the children.

 

Spralice smiles most of the time when someone is talking to her and I'm already beginning to notice some sibling love from her side. That Lilleman loves her most in the world, there is no doubt. He wants her with him all the time, is talking so cute with her and tries to tickle her. Spralice however, shows her love by looking for him when he speaks, and sometimes if you're lucky, she talks back when you say something to her. Sometimes she also emit small screams of joy.

 

This month we have been in the swimming pool twice and Spralice seem to think it's pretty nice. The first time, she did not utter a peep though we bathed for a half hour and then sat on the side while Lilleman bathed in one and a half hour more. Lilleman in contrast, howled like a stuck pig when it was time to wash his hair but Spralice, she just enjoyed herself. We even had time to be out in the snow storm but she didn't even seemed to mind that. Spralice has definitely started to be more present this month. But one thing is clear, she is the world's easiest baby. We'll see how long it lasts..

 

 

 

 


Samsovning - Rätt eller fel?

Scroll down for English
 
Samsovning är ett ämne som det diskuteras varmt kring. Ska man samsova eller ej? Ökar risken för plötslig spädbarns död vid samsovning? Sover mitt barn bättre i egen säng? Men framför allt, kommer JAG att sova bättre om bebisen sover i egen säng? 
 
När Lilleman föddes så gick det inte alls att få honom att somna i sin säng. Han sov alltid i sitt babynest och vi kunde enkelt flytta nestet från soffan till sängen eller vagnen. I sängen så hade vi nestet högst upp vid våra huvuden och våra kuddar flyttade vi en bit ner så att han fick sitt egna lilla space. Han hade även sitt egna täcke för det rekomenderade BVC. Okej, jag var kanske inte helt ärlig tidigare. Det är sant att det var svårt att få Lilleman att sova i sin spjälsäng. Men faktum är att jag inte ville ha honom där heller. Jag tyckte att det var otroligt jobbigt att ha honom så långt ifrån mig, även fast det inte var mer än en halvmeter. Men jag tyckte att det var fysiskt jobbigt att behöva resa mig upp varje gång jag ville kolla så att han andades. Sen var det även psykiskt jobbigt att inte ha honom nära. Han hade ju ändå bott i min mage under så pass lång tid och det fanns en slags saknad inom mig så fort han inte var nära. Men jag minns att jag vaknade en natt och såg att Lillemans pappa hade handen över hans ansikte. Så visst, samsovning var kanske inte optimalt alla gånger. 
 
När Spalice föddes så införskaffade vi ett bedside crib i tron om att hon skulle sova där. Men i stället för att sova där så används den som ett slags skydd så att hon inte ska ramla ur sängen. För i en 180 säng så sover vi fyra personer. Ytterst på ena sidan sover barnens pappa, sedan ligger Lilleman, sedan jag och ytterst ligger Spralice (med ett bedside crib bredvid som sagt så att hon inte kan ramla ut). Visst blir det lite trångt vissa gånger och det är nog inte alla som tycker att vi gör rätt när vi låter våran, nästan, fyraåring sova mellan oss i sängen. Lilleman har inte alltid sovit hos oss. Under ungefär ett halvår sov han i egen säng men en gång när han blev sjuk så fick han somna hos oss och efter det kunde han inte somna i sin säng. 
 
Men är samsovning rätt eller fel då? Ja, det går ju så klart inte att svara på. För det första så tror jag att det krävs mer forskning kring det för att ta reda på vilka samband som egentligen finns mellan samsovning och plötslig spädbarnsdöd. Och för det andra så tycker jag att varje familj ska göra det som passar bäst för dem. Det kan vi väl ändå ta att enas om? Hos oss fungerar samsovning med två barn fruktansvärt bra. Alla får plats i sängen, ingen får någon fot i ansiktet (läs allt för ofta) av någon annan och ingen blir störd i sin sömn av att någon skriker, hostar eller sparkas.
 
Hur fungerar det hemma hos er? Har ni samsovit eller inte?
 
 
Läs även:
 
 
 
 

 Co-sleeping - Right or Wrong?
 

Co-sleeping is a topic that is discussed on a regulary basis. Should you co-sleep or not? Increases the risk of sudden infant death by co-sleeping? Will my child sleep better in his or her own bed? But above all,  will I sleep better if the baby is sleeping in her own bed?
 
When Lilleman was born, it was dificult to get him to fall asleep in his bed. He always slept in his babynest and we could easily move the nest from the couch to the bed or the stroller. We kept the nest at the top of our bed and moved our pillows down a bit so that he got his own little space. He also had his own blanket because the doctor recomended it. Okay, maybe I was not completely honest before. It is true that it was difficult to get him to fall asleep in his crib. But the fact is that I didn't want him there either. I thought it was incredibly difficult to keep him so far away from me, even though it wasn't more than two foot away. But I thught that it was exhusing to have to get up every time I wanted to check that he was still breathing. I also thought that it was mentally tough not having him close. After all, he had been living in my stomach for such a long time and there was a kind of regret in me as soon as he was not close. But I remember I waking up one night to find his father having his hand over Lillemans face. So yes, co-sleeping was perhaps not optimal at all times.
 
When Spalice was born, we bought a bedside crib in the belief that she would sleep there. But instead of sleeping in it, we're using it as a kind of protection so that she will not fall out of our bed. For in our bed, there's four people sleeping. On one side of the bed, the kids father is sleeping. Then Lilleman is sleeping between him and me. And on my other side, Spralice is sleeping (with a bedside crib beside which I mention earlier, so that she can not fall out of the bed). Sure, it gets a bit crowded at times and it's probably not anyone who thinks that this it's optimal that our almost four year old sleeps between us in bed. But Lilleman haven't always slept with us. During approximately six months, he slept in his own bed but once when he was ill, we let him sleep with us, and after that, he could not sleep by himself.
 
But is co-sleeping right or wrong? There's of course no right answer. Firstly, I believe that we need to do more research on the subject to find out what relationship actually exists between co-sleeping and SIDS. And secondly, I think that every family should do what is best for them. Can we please agree on this? In our home, co-sleeping with two children workes terribly good. Everyone fits in the bed, no one is getting any feet in their face (read all too often) by someone else and no one is disturbed in their sleep by someone screaming, coughing or kicking.

How does it work in your home? Do you co-sleep or not?

 
 
 

mylittlecraftylife.blogg.se

En blogg om mitt lilla liv som pysseltokig småbarnsmamma.

RSS 2.0